Inte långt kvar nu...

7 + 1 dagar kvar, sen är min karriär på APL slut för gott... Eller..? Men på nåt sätt känner jag mig ganska tillfreds med att det snart är slut. Jag tror jag har gjort ett bra jobb och jag har en bra fortsättning som väntar.

Men det kommer nog att bli en jobbig vecka: 4 av mina vänner kommer aldrig tillbaks efter att veckan är slut...

Bortkastad tid

Tänk vad mycket vettigt man skulle kunna göra på dagarna istället för att sitta av tiden på jobbet... Det händer inte mycket... Blääää, jag vill gå hem inte komma tillbaks nåt mer.

Vilken cirkus...

Ledningen har visst misslyckats med sin allra viktigaste Primus-uppgift: att hålla tidsplanen. Tråkigt för den... Sen kommer de bara en hastig eftermiddag och rör om, rör upp känslor, orsakar tårar och ilska och sen försvinner hem igen utan att ens stanna till och bry sig om hur personalen reagerar...

Extempore börjar bli en dokusåpa. Några väljs bort, några blir utvalda att stanna...

Egentligen skulle vi bara totalvägra och säga nej tack till förslaget, erbjudandet, bönen eller vad man ska kalla det och låta de reda ut sina problem själva.

Det är inget kul på jobbet längre, jag vill inte var där överhuvudtaget...

Jag går nog och gömmer mig

På måndag kommer visst chefen... Undrar vad jag ska göra för att slippa träffa henne... Jag vill inte se henne. Alls.

 

 

 

Hur många är vi kvar...? Vet inte så noga men inte så många. Sen är folk sjuka lite nu och då, men det märks knappt för de har tagit nästan allt jobb ifrån oss, man får slåss om det som finns att göra. Man är tröttare när man gå hem än när man kom pga inaktivitet och oarbete. Jag har starkt funderat på att ta med mig lite handarbete så jag har nåt att pyssla med mellan de enstaka ordrarna...

 

 

Jag gråter en skvätt till...

Det händer inte allt för jättemycket på tillverkningsfronten... vilket gör att det finns alldeles för mycket tid att tänka på...
 
Tiden går långsamt... samtidigt går den alldeles för fort för hux flux finns varken jobbet eller mina arbetskamrater kvar här... Om 3 dagar försvinner ytterligare 2 st...

 

 

 

 

Men det är inte bara tårar...

Mitt i sorgen och tårarna får mitt liv plötsligt en fortsättning. Hurra! På Thorax bland telemetrier, sprutpumpar och Descutansvampar. Så mycket bättre än så kunde det knappast bli!

 

 

Nu börjar det märkas...

...riktigt ordentligt att UE är på väg ut i intet... Plocklagret har försvunnit den här veckan och D1 har i stort sett slutat producera... Jag har gråtit några tårar, jag har funderat, jag har tappat arbetsmoralen och jag har svarat med röda siffror i Octavian...

1   2   1   2   1   1   2   1   1   1   2   

Det är inte speciellt roligt att gå till jobbet längre...

Nu är det jag som ger mig av...

... dock bara tillfälligt, men samma vecka som ytterligare 2 st jobbar sina sista veckor, och jag missar avskedsfikat på fredag.

När jag kommer tillbaks till jobbet nästa gång är vi alltså 2 personer färre...

Skitsnacket på APL fortsätter...

Nu från vårt eget håll, fast det kanske inte var så vältänkt...

Extra jobb och arbetsinsatser kommer att krävas framöver när ny personal ska läras upp och tära på våra resurser. Vad får vi för det? Ingenting! Alla har ju redan en extra lönebonus och bra villkor, sägs det. Alla? Alltså räknas inte jag... Alltså tänker jag inte anstränga mig det minsta för att underlätta i ansträngda situationer... Alltså tänker jag bara göra mitt och gå hem sen... Jag har inte en enda krona extra eller ett enda uns av bra villkor.

Från om med nu kommer jag bli en surbutt...

 

 

 

Åsså var vi ännu en person mindre... Men gott fika hade vi, man får väl glädjas åt det idag :-)

Dessutom ytterligare en som kommer att sluta om 10 veckor, har jag fått veta idag. 

Det är nu det börjar... eller slutar...

5 månader kvar innan UE går i graven och nu har den första personen slutat :-( Man kan bara önska lycka till i det nya livet och gråta en skvätt över att man har mist en ovärderlig arbetskamrat...

Inom 1 månad kommer 3 till att ha sagt hej då...